Rehab på hemmaplan

Första dagen hemma var både bättre och sämre än väntat...

Illamåendet var hemskt och de där pannkakorna med gräddglass gick inte alls. Jag grät och var deprimerad de närmsta dagarna. Jag kunde dock slappna av lite i en solstol på baksidan med ett duntäcke och ett berg av kuddar (lagom för denna junimånad) och lyckade somna vid två tillfällen.

Fördelen med att vara i huset var trots allt att man hade sin familj och vänner närmre till hands. En av mina bästa vänner kom kontinuerligt och lämnade filmer, böcker, skivor o.s.v för att jag skulle ha annat än smärtor att tänka på-hon räddade kanske min sommar!

Det var dags för nertrappning när det gällde medicinerna och drogerna. Men det gick fint och jag hade inga problem med abstinensen. Morfinet skulle ju tas 4 ggr/dag och vi märkte att de gångerna vid 2.00 på natten och 7.00 på morgonen skulle inledas med bottning av yoghurt. Det tyckte magen var bättre och jag mådde till följd mindre illa:)
Jag skulle få börja gå mer på riktigt dessutom. Runt huset var först lagom och sedan avancerade vi med runt kvarteret för att att sedan kunna gå till affären; och det blev väl sedan dagens höjdpunkt. Att få lämna allt dåsigt och handla en riktig tjejtidning (frida, cosmo, VR) att lusläsa resten av dagen. Jag kan meddela att jag hade rätt bra koll på modet och kändisskvallret då!
Men så var det ju det där att jag mådde så dåligt med hur jag såg ut... Jag hade köpt push-up bikini (kunde äntligen ha 70a), men den var ju på tok för stor nu. Jag satt i solstolen och mamma sa att
- "det är väl ingen som bryr sig hur du ser ut. De växer när du går upp igen. Du kan väl gå och ta en glass".

Jag hälsade på klassen (profilklass med endast tjejer som dansade) och gick även på skolavslutningen. Båda tillfällerna var riktigt krävande och jag grät båda gångerna. Jag kände mig så utmattad. Som när man har riktigt hög feber.

Jag fick även ta bort mina agraffer, men ha tejp i ett år för att ärret skulle bli så fint som möjligt. (här är i slutet av sommaren när det var byte av tejp)

När skolan började igen till hösten hade jag gått upp en del men var fortfande riktigt smal. Men jag hade ändå i bakhuvudet att jag fick ju inte röra på mig så jag blev anfådd (endast gå/cykla lugnt) förrän i vinter och jag har alltid varit en sådan som gillar fika och småäter ur skafferiet dagligen, så kan inte säga att jag var lite orolig...
Vi skulle ut på prao någon gång där på hösten och jag valde då platsen där jag legat nägra månader tidigare, på den avdelningen. Du skulle jag få göra något mer vettigt som att kunna prata med de patienter som genomgår svåra saker, istället för som på andra praktikplatser där man i princip bara får städa/diska. Min farmor bodde i linköping så jag bodde med henne i veckorna och åkte hem till familjen till helgerna. Jag talade om för min äldra släkting att jag oraode mig lite för en eventuell stor uppgång i vikt denna höst och hon förstod att det inte behövdes godis i lägenheten. Men när jag kom hem en dag från sjukhuset mötte hon mig glatt;
-"Jag har köpt budapestbakelser!"
Hon har lite svårt med minnet.

Hösten var väldigt jobbig till och från. Jag fick bara smärtor när jag utförde märkliga rörelser eller satt i samma ställning för länge så det var positivt! Jag hade dock jobbiga flashbacks då jag mindes tiden på sjukhuset och mådde dåligt för stunden. Jag kunde avbryta lektioner för att få gå och gråta ut. En annan mental svårhet var när jag fick sitta i biblioteket och plugga och se mina klasskamrater gå till dansen 3 gånger i veckan på skoltid. Jag saknade verkligen Dansen! Det var ju ändå ett sätt att få uttrycka mig. Var jag ledsen, arg, glad, lycklig -allt gick att visa med dans:) Jag tänkte också på hur stel jag höll på att bli. Men de på sjukhuset hade i alla fall bersättat att bara jag sköter mig och inte är för ivrig så kommer jag kunna dansa igen, och jag lyckades vara tålmodig!

Jag glömmer aldrig den dagen då jag och mamma åkte till US i linköping för att få beskedet om jag kunde få börja dansa igen. Efter att fått ett positivt resultat och ätit lunch på mcdonalds på vägen hem var jag tillbaka i skolan. Mina bästa vänner och en rad andra personer stog och hejade på när jag sprang igen genom korridoren med tårar av lycka rinna ner från kinden

- Jag hade klarat det och jag var frisk!