Lillebror blir sjuk

Jag måste klargöra att jag och min bror har alltid stått varandra väldigt nära. Han är två år yngre, men växte om mig väldig tidigt, så vi har även mycket gemensamt.

Under min operation mådde han dåligt och orade sig för min skull. Kanske fick han för lite utrymme också. Några månader tidigare hade han även frågat om han var tjock ; och han hade fått kommentaren att han hade en liten mage... Alltihopp blev väl för mycket och min käre bror fastnade i bantningsträsket.

Han började med att inte sluta med allt godis/chips osv. Sedan utökade han sina fotbollsträningar mer att springa några varv i spåret efteråt. Han blev ovanligt intresserad av kokböcker och fråga varje dag på morgonen vad mamma skulle lag till kvällen.

(Om någon i din närhet visar liknande symtom, var på er vakt)

Han fick på BUP diagnosen Ortorexi, dvs ätstörningen med vikt på träning. Allt i hans liv handlade om träning och kost. Han slutade med fotboll och det blev löpning varje dag istället (antagligen pga förbränningsfaktorn). Tog jag en mindre potatis eller fick han mer sås på tallriken blev det ett jäkla liv.

Inte nog med att se sin lillebror förvandlas till denna person försvann han även "köttmässigt". Men han utökade sin träning och gick sedan omkring som ett lik. Håret var lika torrt som fnöske, revben som petade ut, blicken någon annanstans och stod bara lutad mot köksväggen. Han sa knappt någonting och grät de kvällarna han inte fick springa/träningen gått dåligt.

Detta var i ungefär samma veva som jag mådde bättre igen (det började på senvåren 2005-min operation). Vintern 2006, då jag var 15 och han skulle bli 14. Stackarn fick ingen direkt superstart på högskoletiden. Och jag kan meddela att stämpeln som skeletten försvann aldrig, så han är kanske den som är mest glad över att få slippa den skolan och börja gymnasiet!

Men så lovade han mammam, när han+pappa skulle resa iväg till österrike, att "jag fixar det här nu mamma. Det ska bli bra!"

Han har alltid varit envis och bestämmer han sig för något är det så det blir! Den semestern vände faktist på situationen.

Han började inse att han var tvungen att äta mer om han skulle träna så hårt. I början grät han sig till sömns över de nya vanorna, men han tog sig igenom helvetet, min bror<3

Jag, som syster, är vädigt stolt över honom och beundrar idag hans sätt att tänka, hans mogenhet och personlighet, samt allt som står för just honom!

Idag mår han bra. Vi har kul tillsammans och utifrån får man intrycket av att han är en hälsomedveten elitlöpare med ett hjärt av guld. Han skulle aldrig såra någon fysiskt/phykiskt och är så mycket äldre än sin siffra. Han ligger mycket bra till på Sverigelistan över friidrottare och löpningen är hans passion. Det är fortfarande väldigt noga med när/vad man ska äta. Men man kan inte säga att han är sjuk längre utan mer en nyttig människa helt enkelt. Nu för tiden tar han t.o.m lite mörk choklad, eller glass efter kvällsmaten!

Min bror är som bamses dunderhonung:D

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, ortorexi, lillebror, deprission, operation, skolios