Det bästa jag gjort?

Så var det den dära sommaren också! Hittils min bästa.

Innan skolan slutade hade jag börjat oroa mig för vikten igen. Jag hade ju alltid varit "lilla rebecca" och ville gärna förbli den personen. Men jag upptäckte att jag fasiken ine småäta så mycket ur skafferiet och kanske träna lite mer än aeobic+ dans 2 ggr/veckan för att förbli det... det var dumt tänkt. Hade jag inte senare bestämt mig för att ändra min livsstil kanske jag skulle va lika lycklig som våren/sommaren 2006.
I alla fall. Jag vörjade igen med sit-upsen, springa och dra ner på portionerna lite. På skolavslutningen hoppade jag till och med över frukosten- någonting jag aldrig gjort (vi har alltid varit noga med alla måltider i vår familj). Vi skulle dansa vår sista dans på sen och jag tyckte proportionerna brösten/magen var snyggare när jag inte ätit... dumma 15 åring! Jag kan väl bjuda lite på mig själv och tillägga att jag stog längst fram i mitten på scenen i vårt sista framträdande, och jag lyckades tappa mitt halterneck linne ner till höften. Tur att vi skulle sluta 9an den dagen! Fast och andra sidan hade jag fått busvisslingar och kommentarer efteråt om att jag hade snygg kropp, och det var ju det jag hoppats på när jag skippade måltiden- att folk skulle tycka jag hade snygg kropp (men då visste jag ju inte ifs att jag skulle tappa linnen på scen framför hela skolan).




Jag hade som sagt väldigt mycket vänner och den sommaren var jag kanske hemma sammanlagt 5 ggr det lovet. Vi var ute på grillkvällar, kollade fotbollsmatcher, utomhus om kvällarna, poolpartyn, badhus/sjöar, cykelutflykter, tältning osv.

Den där "fyrkanten" som jag beskrev tidgare+2 st till blev mina bästa polare. Vi umgicks nästan jämt. Liseberg och allt fotbollsspelandet kommer jag aldrig glömma!

De var även där när det var dags för mig och packa och säga adjö. Jag hade sett fram emot 3 veckors språkresa till malta i ett helt år och räknat dagarna, men nu ville jag egentligen vara hemma för vi hade så kul...

Jag hade endast varit tillsammans med J (en i "fyrkanten") i 2 veckor och förlorat oskulden så jag var väl inte jättehaj på att lämna honom efter heller. Särskilt inte när jag visste vilket festande det var på partyön:S
Men han skämta om att "det som händer på malta, stannar på malta"

om samma sak gällde när han skulle till Mallorca en månad senare.

Min vän C ( en i fyrkanten) sa direkt att :

"det där var väl inte så smart sakt, det är ju Rebecca vi pratar om!". Han skrattade bara...

Jag och min barndomsvän L flög och bosatte oss på ett stort, skabbigt hotell i staden st. julians. Vi hade nära till havet/poolen/beach cluben/city/discoteken = allt. Det var ett paradis! Vi ville aldrig åka därifrån och jag grät när jag kom hem för vi haft det så kul! Språkresan var det bästa jag hade gjort!

Vi var ute hela nätterna och dansade och sov kompensatoriskt på lektionerna nästa förmiddag. Eftermiddagen gick åt bad och sol, samt shopping. Vi åkte även runt på ön och upptäckte lite olika stränder, städer osv. Jag körde go-kart för första gången och åkte en jädra massa bananbåt vid beach cluben.

Det var bara två grejer som gick fel- och det svåra är att jag vet inte äns om jag ångrar det? Språkresan hade nog inte blivit "det bästa jag gjort" annars och jag hade The time of my life! Men sammtidigt fick jag ju dåligt samvete av båda 2 sakerna... (fortsättning följer)

Läs även andra bloggares åsikter om sommarlov, malta. språkresa, festa, oskuld

Goda stunder.

Våren 2006 -> Vilken tid!
Skulle man fråga om jag var lycklig då skulle svaret definitivt bli "Ja". Min dansklass (då 9c) blev tajtare en någonsin och vi gjorde så mycket kul tillsammans!







Jag hade dessutom ökat min umgänges krets till ett till tjejgäng som startade lite tidigare, 18 november. Ska de var så noga var vi Harry Potter-nördar hela bunten och förenades på premiären av "Den flammande bägaren". Det var bland de roligaste dagarna/nätterna i mitt liv. Vi blev flumma av läsk och skratt, gjorde knasiga saker, hade konstiga men hysteriskt roliga resonemang osv. Och det roliga var att knappt något av det hade med Hp att göra. Det var bara ett gemensamt intresse som förde oss tillsammans och visade sig vara en början på en härlig bekantskap!





Tidigare hade jag inte brytt mig så mycket om hur jag såg ut och var inte särskilt intresserad av killar. Men efter att min kusin gjorde en total make-over på mig fann jag dock att jag kunde faktist se bra ut! Allt som behövdes var bar lite smink, hårprodukter och lite "know-how".
Resultat: mycket webcam-ego-bilder







En gissning till varför jag tidigare inte vågat mig på styling och flört var väl för att jag var så rädd för att misslyckas.. det är en tanke jag har så här i efterhand. Jag var en osäker tonåring som nyligen gott igenom något stort och vågade inte riskera nobbning/konstaterandet på att vara den fula ankungen. Dessutom hade jag varit väldigt finnig ett tag och hade fått en del kommentarer angående detta. Men min kusin ändrade i alla fall på min inställning och tyckte om migj själv:)

<3>

Där på hösten fick jag sedan min första pojkvän. Ingen trodde mig först, för han ansågs som en av stans snyggaste och gick i 2an på gymnasiet. Det var en kompis storebror och vi började först träffas i smyg. Det höll tyvärr inte så länge eftersom jag var lite osäker då allt var nytt för mig och jag ville inte att de skulle gå för fort fram.
Jag märkte snart att det blev lite av "min grej"- den flörtiga tjejen, och jag var väldigt aktiv den våren. Var det inte killarna på semestern i thailand var det franska grabben(skolans snygging), killkompisarna och storebrorsorna. Han från franskan hade jag haft en liten "crush" på från och med första lektionen och de visste de flesta. Inte kunde jag i 7an tro att i vi i 9an skulle umgås en hel del med filmkvällar och dylikt och strula runt i min säng...
Sedan hade vi ett "fyrkantsdrama" mellan min bästis och 2 killar. Jag och M(min vän) var båda intresserade av den ena killen. Men båda 2 av de andra könet var lite småkära i mig, så det blev en märklig situation! Min vän M hade dessutom redan varit intresserad av min första pojkvän och franska killen, skulle jag nu sno nästa killa också?
Men jag var blint kär och struntade i min väns och den andra killens känslor och satsade på sommarflörten. (Det blev lite obekvämt i början men lugnt till slut)


Trots de många tankarna om killar på kvällarna och de dåliga samveten om många krossade hjärta, var jag lycklig! Livet lekte och och att fånga dagen var inget probem!


Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, utseende, killar, dansklass, samhörighet, harry potter

Lillebror blir sjuk

Jag måste klargöra att jag och min bror har alltid stått varandra väldigt nära. Han är två år yngre, men växte om mig väldig tidigt, så vi har även mycket gemensamt.

Under min operation mådde han dåligt och orade sig för min skull. Kanske fick han för lite utrymme också. Några månader tidigare hade han även frågat om han var tjock ; och han hade fått kommentaren att han hade en liten mage... Alltihopp blev väl för mycket och min käre bror fastnade i bantningsträsket.

Han började med att inte sluta med allt godis/chips osv. Sedan utökade han sina fotbollsträningar mer att springa några varv i spåret efteråt. Han blev ovanligt intresserad av kokböcker och fråga varje dag på morgonen vad mamma skulle lag till kvällen.

(Om någon i din närhet visar liknande symtom, var på er vakt)

Han fick på BUP diagnosen Ortorexi, dvs ätstörningen med vikt på träning. Allt i hans liv handlade om träning och kost. Han slutade med fotboll och det blev löpning varje dag istället (antagligen pga förbränningsfaktorn). Tog jag en mindre potatis eller fick han mer sås på tallriken blev det ett jäkla liv.

Inte nog med att se sin lillebror förvandlas till denna person försvann han även "köttmässigt". Men han utökade sin träning och gick sedan omkring som ett lik. Håret var lika torrt som fnöske, revben som petade ut, blicken någon annanstans och stod bara lutad mot köksväggen. Han sa knappt någonting och grät de kvällarna han inte fick springa/träningen gått dåligt.

Detta var i ungefär samma veva som jag mådde bättre igen (det började på senvåren 2005-min operation). Vintern 2006, då jag var 15 och han skulle bli 14. Stackarn fick ingen direkt superstart på högskoletiden. Och jag kan meddela att stämpeln som skeletten försvann aldrig, så han är kanske den som är mest glad över att få slippa den skolan och börja gymnasiet!

Men så lovade han mammam, när han+pappa skulle resa iväg till österrike, att "jag fixar det här nu mamma. Det ska bli bra!"

Han har alltid varit envis och bestämmer han sig för något är det så det blir! Den semestern vände faktist på situationen.

Han började inse att han var tvungen att äta mer om han skulle träna så hårt. I början grät han sig till sömns över de nya vanorna, men han tog sig igenom helvetet, min bror<3

Jag, som syster, är vädigt stolt över honom och beundrar idag hans sätt att tänka, hans mogenhet och personlighet, samt allt som står för just honom!

Idag mår han bra. Vi har kul tillsammans och utifrån får man intrycket av att han är en hälsomedveten elitlöpare med ett hjärt av guld. Han skulle aldrig såra någon fysiskt/phykiskt och är så mycket äldre än sin siffra. Han ligger mycket bra till på Sverigelistan över friidrottare och löpningen är hans passion. Det är fortfarande väldigt noga med när/vad man ska äta. Men man kan inte säga att han är sjuk längre utan mer en nyttig människa helt enkelt. Nu för tiden tar han t.o.m lite mörk choklad, eller glass efter kvällsmaten!

Min bror är som bamses dunderhonung:D

Läs även andra bloggares åsikter om ätstörning, ortorexi, lillebror, deprission, operation, skolios

Rehab på hemmaplan

Första dagen hemma var både bättre och sämre än väntat...

Illamåendet var hemskt och de där pannkakorna med gräddglass gick inte alls. Jag grät och var deprimerad de närmsta dagarna. Jag kunde dock slappna av lite i en solstol på baksidan med ett duntäcke och ett berg av kuddar (lagom för denna junimånad) och lyckade somna vid två tillfällen.

Fördelen med att vara i huset var trots allt att man hade sin familj och vänner närmre till hands. En av mina bästa vänner kom kontinuerligt och lämnade filmer, böcker, skivor o.s.v för att jag skulle ha annat än smärtor att tänka på-hon räddade kanske min sommar!

Det var dags för nertrappning när det gällde medicinerna och drogerna. Men det gick fint och jag hade inga problem med abstinensen. Morfinet skulle ju tas 4 ggr/dag och vi märkte att de gångerna vid 2.00 på natten och 7.00 på morgonen skulle inledas med bottning av yoghurt. Det tyckte magen var bättre och jag mådde till följd mindre illa:)
Jag skulle få börja gå mer på riktigt dessutom. Runt huset var först lagom och sedan avancerade vi med runt kvarteret för att att sedan kunna gå till affären; och det blev väl sedan dagens höjdpunkt. Att få lämna allt dåsigt och handla en riktig tjejtidning (frida, cosmo, VR) att lusläsa resten av dagen. Jag kan meddela att jag hade rätt bra koll på modet och kändisskvallret då!
Men så var det ju det där att jag mådde så dåligt med hur jag såg ut... Jag hade köpt push-up bikini (kunde äntligen ha 70a), men den var ju på tok för stor nu. Jag satt i solstolen och mamma sa att
- "det är väl ingen som bryr sig hur du ser ut. De växer när du går upp igen. Du kan väl gå och ta en glass".

Jag hälsade på klassen (profilklass med endast tjejer som dansade) och gick även på skolavslutningen. Båda tillfällerna var riktigt krävande och jag grät båda gångerna. Jag kände mig så utmattad. Som när man har riktigt hög feber.

Jag fick även ta bort mina agraffer, men ha tejp i ett år för att ärret skulle bli så fint som möjligt. (här är i slutet av sommaren när det var byte av tejp)

När skolan började igen till hösten hade jag gått upp en del men var fortfande riktigt smal. Men jag hade ändå i bakhuvudet att jag fick ju inte röra på mig så jag blev anfådd (endast gå/cykla lugnt) förrän i vinter och jag har alltid varit en sådan som gillar fika och småäter ur skafferiet dagligen, så kan inte säga att jag var lite orolig...
Vi skulle ut på prao någon gång där på hösten och jag valde då platsen där jag legat nägra månader tidigare, på den avdelningen. Du skulle jag få göra något mer vettigt som att kunna prata med de patienter som genomgår svåra saker, istället för som på andra praktikplatser där man i princip bara får städa/diska. Min farmor bodde i linköping så jag bodde med henne i veckorna och åkte hem till familjen till helgerna. Jag talade om för min äldra släkting att jag oraode mig lite för en eventuell stor uppgång i vikt denna höst och hon förstod att det inte behövdes godis i lägenheten. Men när jag kom hem en dag från sjukhuset mötte hon mig glatt;
-"Jag har köpt budapestbakelser!"
Hon har lite svårt med minnet.

Hösten var väldigt jobbig till och från. Jag fick bara smärtor när jag utförde märkliga rörelser eller satt i samma ställning för länge så det var positivt! Jag hade dock jobbiga flashbacks då jag mindes tiden på sjukhuset och mådde dåligt för stunden. Jag kunde avbryta lektioner för att få gå och gråta ut. En annan mental svårhet var när jag fick sitta i biblioteket och plugga och se mina klasskamrater gå till dansen 3 gånger i veckan på skoltid. Jag saknade verkligen Dansen! Det var ju ändå ett sätt att få uttrycka mig. Var jag ledsen, arg, glad, lycklig -allt gick att visa med dans:) Jag tänkte också på hur stel jag höll på att bli. Men de på sjukhuset hade i alla fall bersättat att bara jag sköter mig och inte är för ivrig så kommer jag kunna dansa igen, och jag lyckades vara tålmodig!

Jag glömmer aldrig den dagen då jag och mamma åkte till US i linköping för att få beskedet om jag kunde få börja dansa igen. Efter att fått ett positivt resultat och ätit lunch på mcdonalds på vägen hem var jag tillbaka i skolan. Mina bästa vänner och en rad andra personer stog och hejade på när jag sprang igen genom korridoren med tårar av lycka rinna ner från kinden

- Jag hade klarat det och jag var frisk!

Tiden på sjukhuset

Morgonen, i början på maj, började med ett antal dosiga tabletter och kanyler. Jag fick duscha och skrubba mig med antibakterietvål eller vad det var. Jag frös och fick ingen frukost.

Det körde ner mig på min brits och rädslan både växte ju närmare vi kom operationssalen, och avtog på samma gång pga drogerna. De berättade efteråt att de sista jag sa innan jag slockna på bordet var:

-Mamma jag är rädd.

De skar igenom min hud och mina muskler på min högra sida av överkroppen. De sågade av ett reveben för att komma åt och tog ut min ena lunga. De satte in titanplattor emellan kotorna och gjorde allt stabilt(och stelt) genom att skruva fast ordentligt med titanskruvar. Sedan väckte de mig för att se att jag inte var förlamad och nitade ihop mig. Jag tror det tog 4 timmar och sedan kördes jag till uppvaket, där min oroliga mamma befann sig.

Jag minns inte mycket av den första dagen. Bara en djungel av sladdar och en maskin som hjälpte mig andas. IVA- där jag vaknade upp, var rätt tomt förutom en annan tjej som grätav smärtor. Mamma fanns med brevid mig och hade ringt och meddelat pappa att det såg "jättebra ut". Det tyckte väl inte han när han anlände men mamma var så glas att jag kunde vicka på tårna:P

På natten var jag lite mindre medvetslös och kände hur ont det gjorde varje gång jag skulle andas. Jag ville be om hjälp men jag hade inte kraften. Jag minns fortfarande den mörka salen, klockan som tickade extremt långsamt på väggen, ljudet av utrustningen och smaken av salta tårar.

Andra dagen hade jag tydligen pratat, men jag kommer inte ihåg mer än att det var någonting på tv och att en del sladdar var borttagna. Jag skjutsades även upp till mitt rum på ungdomsavdelningen för svårare skador.

Tredje eller fjärde dagen hade jag tydligen fått för hög dos av morfinet så jag var helt gul och dreglade. Jag kommer ihåg att jag hoppade på rosa moln och det fanss en regnbåge (haha det här skulle jag berätta för mina vänner efteråt!). Fast jag var förstås för drogad för att minnas det verkliga livet.

Bedövningen i såret hade tydligen inte tagit på mig, men det var det minsta problemet tyckte jag.

• Att andas var ett helvete! Jag skulle blåsa upp min utpumpade lunga igen som rosslade och jag fick använde mig av någon slags plastbit några gånger per dag; Träning genom att blåsa i sugrör skulle jag vilja sammanfatta det som. Varje gång jag andades ut också skrek det innuti mig. Det förbaskade revbenet håll på att ta kol på mig! Jag kan inte beskriva smärtan.


• De var tvungen att vända lite på mig till ena sidan för att undvika liggsår och det var som att bli torterad varje gång(smärtmässigt).


• Man var helt fuktig av svett och den varma maj minskade det inte heller.


• Jag fick biverkningar av morfinet och kräktes upp allt som de försökte få i mig. Jag hade visserliggen dropp men jag skulle ju börja lära mig äta igen. Jag mådde med andra ord illa hela dagarna och det ända som egentligen hjälpte var isglass (en kort stund innan den for upp) eller en kall hand på pannan.

Mer och mer slangar åkte ändå av och jag började få kontakt med omvärlden. De tog bort mitt drän(som hjälpte mig pumpa upp min lunga) och det kändes som en orm slank ur mig. Mamma skrek när slangen åkte ut så obehagligt tyckte hon det var. Sedan var det dags att börja lära sig gå igen. De första dagarn skulle jag bara sätta mig på kanten och dingla med benen (jag mådde dessutom fruktansvärt illa och det kändas som att åka karusell varje gång). edan fick jag ett "gå bord" och tog så småningom mina första steg.

Efter någon vecka drog de ut min kateter(kisspåse) för att jag skulle försöka urinera på riktigt igen liksom:P Dessutom fick jag duscha (med hjälp) för första gången och det var bland de bästa och skönaste jag gjort! Den duchen var inte att underskatta. För en gång skulle var smärtorna mindre och jag kunde "njuta"!

Men sedan såg jag min spegelbild och blev alldeles kall. Jag kunde inte förstå att det var jag... Tejpen kring nitarna var borta och min överkropp såg ut som otecknade frankrenstein! På toppen av det hade jag smalnat av rejält och min (tidigare väldigt små) bröst var borta. Tuttarna var då ett komplex och jag konstaterade att jag fortfarande inte skulle haft någon pojkvän när gymnasiet börjar nästnästa höst...

Jag fick i alla fall många besökare och de var det som förgyllde mina långa dagar/nätter. Min lillebror och pappa var nästan där dagligen och de tog med sig människor ibland. Annars kom de av sig själva eller ringde och samtalde med mig. Detta var förståss under andra veckan. En kompis ringde dock kanske 5:e dagen, och hon grät i telefon när hon hörde mig försöka låtsas som att det var nogorlunda okej.

Jag blev till slut utskriven i tredje veckan. Tillståndet var stabilare och hemmiljö kanske inte skulle skada:)

Innan Operationen 2005

Jag hade besökt doktorn ett antal gånger och de svarat varje gång att de inte är någon fara men regelbundna återbesök skadar inte. ´Men i fall att skulle en i linköping få ta en titt för att va på den säkra sidan. Han berättade, som jag tidigare visste, att min ryggrad vred sig lite som ett "S" när den växte. Bara det att han la även till att detta måste opereras och kunde inte förstå hur de i min hemstad kunnat missat det självklara!

Jag grät i några dagar över att jag antaligen får ge upp min dröm som dansare, jag menar vad är chansen med en stelopererad rygg:(
Jag oroade mig och räkna dagarna som eventuellt kunde bli mina sista.
De skulle in i benmärgen så det fanns en risk till förlamning men jag var mest orolig över om något skulle gå fel och jag aldrig skulle få växa upp med min familj och vänner..
Min lärare ringde hem till mina föräldrar en gång och påpekade att "rebecca har inte varit så glad på sistone"- Vad konstigt!

... Jag började nu även, som många andra flickor i 14årsåldern, oroa mig för hur tjock jag skulle bli av att ligga ner i ett halvår. Dessutom skulle det vara (kanske min sista) dansshow innom några veckor och jag skulle endast ha en sporttop i ett av nummrerna och fick för mig att jag skulle bättra på mitt yttre lite:

1. Börja träna mer -> springa, aerobic


2. Äta mindre


3. Göra sit-ups så fort jag fick tid

Så kom den sista helgen innan jag skulle läggas in. Efter att ha varit nervös i ett halvår kändes det ändå rätt lugnt. Jag var på bra humör och innan jag somnade den söndagen på US i linköping såg jag och mamma på Beck. Hade jag vetat hur hemskt det skulle bli kommande månad hade jag förmodligen inte fått en blund den natten!

Presentation

Det är egentligen oviktigt med hela namn, bostadsort och så vidare eftersom jag inte har för avsikt att utlämna mig helt i denna blogg.
Däremot vill jag lie kortfattat sammanfatta de senaste åren för ni ska få ett hum om vad jag är för en filur och min livssituation. Jag går in mer på detaljer senare:)

Operation Skolios (stelopererar ryggen) våren 2005

Min lillebror blir sjuk i ortorexi och jag oroar mig grymt ( står varandra väldigt nära)

Jag har arbetsamma flashbacks från sjukhustiden, drogerna och halvåret efter operationen

Bestämmer mig för attgå ner lite i vikt till en dansshow våren 2006

Åker på språkresa 3 veckor och går upp från 45kg -> 51kg

Bestämmer mig på nytt att endast gå ner några kilo hösten 2006

Går in i väggen efter någon månings bantning, press, mycket träning osv

Börjar gå på möten på BUP (barnen ch ugndomspsykiatrin) nov 2006

Går ner till 43kg, förlorar mensen, och har ätstörningen UNS

Bantar hårt i veckorna, hetsäter på helgerna vintern 2007

Går ner till 40kg till sommaren och vänjer mig vid ätstörningslivet

Har typisk Anorexi

Tvingas gå upp i vikt och blir förkrossad hösten 2007

Går in i väggen på nytt efter hård bantning, mycket träning, samt en väldigt pressad dansshow

Lever i en bubbla på en vikt 35kg dec 2007

Försöker vända den dåliga trenden men börjar hetsäta istället

Kräks mycket, är deprimerad och förtvivlad av att behöva gå upp i vikt jan 2007

Använder rakhyvel och knytnävar för att dämpa ångesten

Sjukskrivs från skolan och isolerar mig i hemmet och fortsätter hetsäta våren 2008

Går upp till 42 kg och börjar smått gå på vissa lektioner

Sommarlov